Hemmafru

Det är nog vad jag alltid har drömt om att bli.
Ofeministiskt?
Kanske, men jag anser mig vara feminist i alla fall, så det så!

När jag var liten lekte jag mycket i min lilla lekstuga, en riktigt gammal föredetta tvättstuga, som stod nere vid vår lilla bäck som går som en vallgrav framför huset. Där kunde jag och mina syster och min bästis Elin leka i timtal! Vi kunde vara ute hela dagen, och kvällen för den delen, och bara gå in för att äta.
Vi lagade mat av kottar och gräs, diskade i iskallt bäckvatten, tvättade tygtrasor som vi hade som dukar, gardiner, disktrasor och handdukar, öppnade café och serverade träsmörgåsar och oboy gjord av lera och vatten i gamla koppar som vi hade fått av någon, och högg ved med min alldeles egna yxa, som pappa hade ristat in mitt namn på. 
Vi gjorde allt för att få det hemtrevligt där verkligen. Tätade väggarna med pappersbitar till exempel.
Åh, vad lycklig jag var när jag fick vara där och leka hus.

Och det är fortfarande något jag mår riktigt bra av. Jag tycker om att gå och plocka, laga mat och till och med diska är mysigt ibland. Jag längtar så innerligt att det värker i hjärtat till den dag jag får bli mamma och få vara hemma och ta hand om mitt barn och mitt hem, utan att någon ska tycka att man är lat eller oföretagsam.
Det är liksom inte helt accepterat att man som kvinna inte vill jobba och stå på egna ben.
Men handlar inte jämställdhet egentligen om att ha friheten att väjla vad man vill med sitt liv?
Att få göra det man vill, oavsett vad normen säger?