Han gapade och skrek hela vägen dit. Han har väl dåliga minnen från bilåkande, senaste 2 gångerna han har varit i bilen så har han åkt 6-7 timmar. Det gillas inte kan jag lova...
Väl framme skrevs han in och fick följa med veterinären och lyssna på hjärtat och säga hejdå till en orolig mamma.
13.00 fick jag hämta honom. Lilla vännen sa inte ett knyst, han bara tittade på mig med vattniga, berusade ögon. Kunde inte hjälpa att jag blev tårögd där i väntrummet, min lilla bebis...
Men vilken underbar personal! Man kände sig välkommen och hemma på en gång och när vi skulle gå så fick vi med en ganska stor provpåse med specialfoder för kastrerade hankatter.
Å den lilla jäkeln vägen nu 4 kg! Det var en bra vikt sa skötaren, men han ska inte gå upp mer! Så det blir till att köpa sådant foder nu så han inte blir överviktig, som mamsen ;)
Just nu ligger han i badrummet och vilar, han är lite vinglig och seg. Får väl se när narkosen och smärtstillande går ur.
Ja, ni ser ju. Min fulla bebis. <3
Tack för ditt stöttande igår! Jag höll mig ifrån allt onyttigt trots hur jag mådde. Fy!
SvaraRaderaKÄMPA PÅ! Det kommer du fixa :)
KRAM